Jag har stött på flertal motgångar i mitt liv. Och det är när jag möter dessa som jag är tacksam att jag haft föräldrar, speciellt mamma, som lärt mig att det finns något som heter empati och det är inget man ska skämmas för att visa. Man ska heller inte känna sig tvingad att stänga in sina känslor eller inte få uttrycka dem. Vi har fått känslor för det är meningen att vi ska kunna känna och tänka efter. Man kan inte köra på i 110% och tro att om det skiter sig så städar någon annan upp efter dig. Du är alltid själv ansvarig för dej själv och dina handlingar. De problemen kan du inte lägga över på någon annan. Problem ska man ta itu med genast, inte stänga in. Man måste kunna prata om det som är hopplöst, svårt och jobbigt annars kommer det mot dig igen förr eller senare. Ju förr du pratar om det, ju förr kan du bearbeta och släppa det.

Den dagen du tappar bort dig själv helt för någon annan, eller behöver någon för att hitta dej, är en stor varningsklocka.

Se till att ha ett nätverk med vänner och familj omkring dej, som kan både lyssna och prata med och för dig. Se till att det är personer du uppskattar och trivs med. Att du kan vara dig själv. Då kommer du gå långt!

Man har bara ett liv och det stavas; MITT LIV!