Skulle blogga igår, men då vi har något fel med internet så gick det inte. Hade en väldigt intensiv dag med besök och gottfika hos Malin och lilla A, sedan iväg till en affär för att hämta plattor och skruvar som vi ska ha till terassbygget vi påbörjat. Sent igår kväll när T kom hem från jobb gjorde vi nämligen terassgrunden. Klockan blev halv två innan vi kom oss i säng. (Så är det då någon får ett ryck att nåt skall fixas, allt sker på en gång.:)) Så idag blir det att passa på resten av virket som skulle levereras hem, och så skall vi till affären och handla inför midsommar! Vill inte trängas med alla andra imorgon. Hoppas du också har det gott.

 

     

 

 

 

Några veckor efter Mileas förlossning blossade en blåsa/större sår upp på min läpp. Tänkte först det var någonslags förkylningsblåsa, eller något som berodde på mina enormt torra läppar som jag hade i vintras. Aldrig haft så torra läppar som då och förutom kylan berodde det säkert delvis även på graviditets hormoner. Men småningom påminde blåsan mer om en inflammation fylld med var. Försökte låta det vara som det var och att det skulle få gå tillbaka av sig själv, men då den blev så pass stor och ful tänkte jag att jag nog slipper den förr om jag pillar på den och trycker ut varet. Skulle aldrig gjort! Först kom det kanske något som kunde påminna lite om var ur den, men sedan var det bara blod. Blod som aldrig slutade forssa. Blod som bara forsatte spruta varefter jag tryckte och tryckte fast man tyckte "blåsan" skulle blivit tom på sitt innehåll. En finne slutar ju bara du fått ut innehållet, men här tog det aldrig slut. Försökte lägga mig ner och trycka ihop såret med en något fuktad pappersduk och lite is. Går inte att plåstra en läpp precis... Men fast jag låg ner i en halvtimme och tryckte så var det likadant så fort jag tog bort det. Blev frusterad eftersom man har en bebis att ta hand om behöver båda sina händer. Ringde akuten, och det tyckte det lät konstigt att det inte slutat blöda och frågade om jag försökt med is, vilket jag gjort. De sade jag kunde komma in om det ännu inte slutade småningom, för någon gång måste de ju sluta! Jag tyckte också det ändå kändes lite onödigt att åka in, sitta där och vänta och inte veta hur länge det skulle ta. Så tillsammans med T lade vi istället på en lite lätt kallfuktad pappersbit och sedna tejpade han med någon sporttejp på det hela så det nästan täckte halva ansiktet, och man såg ut som en halv mumie. ;) Så på så sätt fick vi "ett plåster att hållas" och jag kunde ha händerna fria. När vi tog bort lappen ett par timmar senare hade blodet koagulerat ihop till en skorv och det hade äntligen efter 5-6h slutat blöda.

 

Som sagt blev det skorv av det hela, men dum som man är några dagar senare försöker man ju knapra bort den, vilket gjorde att det ännu en gång satte igång att blöda som bara den. Gjorde det lätt för mig då jag nu visste hur det fungerade och gjorde samma procedur med papperslapp och tejp, men kanske i lite mindre "mumie-utseende-förande" denna gång. Sedan rörde jag inte skorven förrän den var så gott som helt lös! Inget blod alls nu, och på läppen där fulsåret suttit syntes bara ett pyttelitet jack. Tyckte det var skönt att äntligen vara kvitt detta och beundrade hur det kunnat bli så stort från nåt så litet som inte ens syndes på läppen.

 

I knappa två veckor verkade det frid och fröjd,men plötsligt från ingenstanns såg jag att det började växa ut ett nytt likadant sår. Denna gången lät jag allt vara från början eftersom jag visste hur mycket och länge det skulle blöda. Tänkte det får ha sin gång själv. Sökte mig ändå till apoteket och köpte salva som egentligen är för munherpes och bepnthen för att se om något kunde hålla det tillbaka. Men icke, så jag la av efter åtta dagar och nästan två veckor senare  från det att det börjat komma tillbaka, sa det bara "poff" av sig själv när jag bytte en blöja på Milea . Bloden sprutade som ur en fontän till en början. Och fast jag lade förband på och hade det på ett par timmar, hade det 4,5h senare inte slutat fast jag tog bort lappen!

 

Ringde uppgivet akuten, berättade vad jag haft och att det var andra gången. Detta var en fredag och det betydde ju förståss att jag kunde komma och visa upp det, men inte säkert de kunde göra mer än kolla vad det var eftersom det helgen var emot. Jag hade heller ingen lust att spenderna en fredagkväll där att vänta, men vad had ejag för val om det inte skulle sluta. Sade jag kanske ändå skulle avvakta någon timme ännu, men hade det inte slutat då skulle jag komma in. Annars oberoende på hur helgen gå ta ny kontakt på måndag för en "riktig läkartid". Och på något sätt efter att jag lagt nytt "förband" slutade det inom två timmar. Blev skorv så jag lät vara, ringde hvc på måndagen, fick tid på fredagen och for och visade upp såret.

 

hade nu pratat med en kompis som är läkare om vad det kunde vara. Speciellt med tanke på hur mycket det blödde. Hon tippade på ett "läppbråck" eller granuloma pyogenicum, vilket gör att nya blodkärl bildas och därva är lättblödane i sin art och blöder som bara den!

 

Berättade det åt läkaren, men hon var ändå inte säker eftersom det till ytan var "skarpt", vilket det förståss blir då det hunnit torka till sig och blivit skorv istället för det ursprungliga. Hon var osäker om jag skulle remitteras vidare till hudläkare eller kirurg, och eftersom jag ville ha bort det då det störde mig gick vi till ett rum, lokalbedövade och hon skärde bort det som var på ytan, lade två stygn och skickade det på PAD för att sedan då hon var säker på vad det var kunna ta ett beslut.

 

Så i måndags efter två och en halv veckas väntan kom svaret; det är granuloma pyogenicum, en godartad tumör som säkert på något sätt kan relateras till graviditetetn och uppkommit då. I de flesta fall försvinner de av sig själva efter veckor-månader och man gör inget åt det! Skulle det ändå komma tillbaka igen då det redan gjort det en gång, skulle hon remittera till en kirurg. Och eftersom det är precis vad det börjat göra, det syns en liten röd blåsa igen under skorven från det hon tog bort, så är en remiss till kirurg lagd.

 

Så vi ska hoppas väntan inte är så lång och det ska räcka efter det. För trots andra saker jag gått igenom och har ärr av i ansiktet så är detta något som stör mig enormt, och godartat eller ej så känns det lite skrämmande och olustigt att gå omkring med.

 

Idag har vi tillbringat hela eftermiddagen och en del av kvällen vid svärföräldrarnas "sommarstuga" vid vattnet. Lite konstigt väder där till en början bara. Ute vid havet öppnade det upp för sol, och bakom stugan var det mörkt, bullrade och någon enstaka regndroppe nuddade armen. Blev ändå fint till sist, och svärföräldrarna bjöd på rökt lax, och själv hade vi med oss grillkorv och några sallader. Nu är min lillebror på besök hos oss, och skall stanna över natten. Han kommer vara här största delen av dagen imorgon också, och det tänkte jag uttnyttja till att få lite ordning på torpet här inne nu när vi är ett par ögon extra som kan hålla koll på Novalie som vill leka ute samtidigt. Gillar inte att vara inne själv och fixa intensivt då hon är ensam ute. Drömmer mardörmmar om olyckor, kidnappare och gud vete vad trots att vi bor på en lugn gata och i "trygga Finland". :-) Säkra före det osäkra är ju bra, men ibland önskar jag att jag kunde släppa lite på tyglarna, fasar för hur jag kommer vara sen då de är i tonåren och de börjar ta sig runt mer och mer på egen hand.  ;-)