Idag är det då en vecka sedan lillasyster, som skall heta Milea, kom till oss. Oij vad snabbt det gått redan! Hon är hittills en snäll och lättskött baby som mest bara äter, sover och vi byter blöja på. Bara söndagen som var en sämre dag med magknip eftersom jag utan att tänka på det här med big NO NO under amningstiden hade vräkt i mig lite nötchoklad som T´s mamma och pappa hade med då de var på besök på lördagskvällen...

 

 

Vid två tiden på natten hade jag sedan ännu inte kunnat sova så jag tog en Panadol, men tyckte inte det riktigt hjälpte. Vid sex tiden kunde jag inte längre stå emot sammandragningarna utan att "aija eller oija" mej, men eftersom sammandragningarna ännu inte heller var tätatre än 10 minuter gav jag ändå chansnen till en till Panadol utan att märka någon skillnad. Började dessutom känna mig smått uppgiven eftersom värkarna inte verkade ändra karaktär eller tidsintervall, och jag varit en hel natt utan sömn. Vid sju ringde jag då förlossningen, berättade läget  och att jag mest fruktade det skulle gå såhär länge till ännu utan att de blev tätare. De sa då att jag skulle testa med en varm dusch eller vetedyna, och att vi kunde komma in för en koll lite senare om vi kände så.

 

Jag gick i duschen, men inte heller det lättade någonting. När jag nu var uppe och gick verkade sammandragningarna dessutom kännas mera, och kanske aningen tätare så jag väckte T vid åtta och sa han gärna får ringa sin mamma nu, som skulle hämta Novalie, men att det kanske inte var så panik och skulle hända något direkt, men att jag gärna ville fara för kontroll snart ändå. Så vid 9.30 hämtade hon Novalie och bara en stund senare var vi påväg till BB.

 

Då vi kom fram och anmält oss sa de jag skulle läggas i kurva. Dock var den upptagen så medan vi väntade värmde de en vetedyna då de såg jag var lite smärtpåverkad. När jag sedan fick lägga mig ner i kurvan kändes det först som alla värkar jag haft känningar av var som bortblåsta. Jag trodde inte något skulle registreras, och de jag hade var ju inte heller alltför starka, (mätarn visade 50-70),  även om jag kände av dem och de kom regelbundet var femte minut. Fick ändå följa med till ett familjeväntrum för närmare undersökning då det var klart, och då visade det sig att  jag redan var 5cm öppen, slemproppen borta och alla kanter mjuka. Så hon tippade på att det snart skulle vara klart, och tog de hål på hinnorna skulle det gå förr. Blev helt ställd, eftersom jag aldrig trott att det hänt så mycket redan. Men det var bara att byta om och gå in till förlossningssalen.

 

Funderade vilken smärtlindrring jag skulle ha. Och jag sa att jag nog ville ha något för krystvärkarna sedan om inte annat. Så vi testade lustgas först, och 11.50 kom en läkare och jag fick spinalen (6cm öppen), och en stund senare togs hinnorna så vattnet gick. Vid 13.30 började jag känna behov av att krysta, och var nästan helt öppen så jag fick provkrysta några gånger, men inte med full kraft. Spinalbedövningen jag fått skulle räcka en halvtimme ännu, och sedan skulle det inte gå att lägga mer. Fick dropp för att sammandragningarna inte var tillräckligt starka och vid 14-tiden började krystandet på riktigt.

 

Tyvärr han spinalbedövningen avta, och jag fick lite panik eftersom det gjorde ont. Jag vågade inte alltid krysta fullt ut, eller så slutade jag för fort, så alla små framsteg kändes som att de bara rutchade tillbaka, så vi bytte lite ställningar. Och då jag nästan gett upp hoppet om att jag skulle klara eller orka mer kom hon äntligen ut,

 

och klockan 15.25 onsdagen den 20.2.2013 var vi då föräldrar till vår andra dotter. -v-

 

Onsdagen den 20.2 kl 15.25 fick då Novalie sin lillasyster, och vi vår dotter. Hon var 52 cm lång och vägde 4235g. Ännu är hon en nöjd bebis som bara äter och sover. Skall skriva mer om förlossningen och Novalies reaktion senare. Nu vill vi bara njuta av att äntligen vara hemma allihopa, och det skall vi fira med hämtpizza lite senare. :)

 

Idag är jag då lika långt gången som det blev med Novalie. Ännu tycker jag inte jag kännt av några riktiga sammandragningar, utan det är bara i bäckenet det känns som ett ordentligt tryck mer eller mindre vissa dagar. I lördags trodde jag det skulle bli till värkar, men nej.. Så idag var det bara att åka iväg på dendär ctg kurvan de bokat in mig på vid mödrapoli förra veckan. Tycker det är tråkigt att ligga där då inget speciellt syns, mer än att allt är normalt, men idag hände ändå nåt under tiden jag låg där och stirrade på den där skärmen där hjärtljuden pendlade med allt från 125-160. Brevid dem var det nämligen gröna siffror som lyste, oftast mellan 7-40, förutom en gång då det plötsligt höjdes till nästan 160!! Tyckte det verkade konstigt och frågade BM då hon kom vad det var de gröna siffrorna riktigt registerade, var det sammandragningar? Jo, det var det och hon kollade pappret och såg jag hade haft en rejäl topp. Dock hade jag knappt kännt av det själv, bara sett det på skärmen! Så visst, samtidigt som det är bra något kanske jobbar på i det tysta så skrämde det mig lite att jag inte kände mer. För:

1) betyder dethär att det kan bli en raketförlossning då det väl börjar?

2) kommer vi hinna till BB på de åtta minuterna det tar, och dess för innan  hinna invänta barnvakten (svärmor) som det tar 20min att köra hit för?

 

Spännande lär det i vilket fall bli, även om jag mer och mer börjar tro på en igångsättning på måndag oberoende på vad folk runt om säger.. (så hopplöst känns det idag igen!)

 

Igår var vi annars till T´s föräldrar över dagen. Han skulle fixa något på en av sina grävmaskiner, och det slutade med att vi blev bjudna på mat. Så otroligt lyx att slippa stå i köket och tillreda själv, även om jag hade laddat upp med en laxfile här hemma. Får bli det idag istället.

 

Och ikväll är vi bortbjudna till ett par vänner, så om inget händer skall vi nog dit. Kul att ha något inplanerat så tiden går lite fortare..

 

Trevlig helg! -v-

.. Glad alla <3:ans dag! ..

Hemkommen från mödrapolikliniken då. Legat i ctg kurva, och fick dricka ett glas kallt vatten så bebis skulle vakna till lite. Urinprov taget vilket visade 3+, (inte haft något vid rådgivningen på 2-3 veckor), medan faste blodsockret imorse var bra på 4,4. Så sockret berodde väl nog på frukosten som idag blev ljusare bröd då naturell yoghurt och rågbrödet var slut. Fick gå in på UL efteråt och bebis beräknades väga 3,6kg, så helt normalt. Sedan verkade inte livmodermunnen så pass mogen heller, så det är bara att vänta. (Med N gick jag ju dryga veckan över). Fick iaf en ny tid för ctg kurva till tisdag om inget hänt, och skulle det nu hända att jag går ännu nästa vecka ut så är en igångsättning inbokad till 25.2. Dock hoppas jag och tror mig slippa detta, och siktar istället in mig på det jag sagt från början att 18.2 kommer vår bebis, så får det ju samma dag som Novalie och ålderskillanden blir jämna 4 år och 2 månader. Alltid kan man ju fundera/drömma/tro på något. :)

 

Inatt var det jag som tog täcket och dyna med mig, och lade mig i vårt gästrum på vinden. Sambon bara snarkade, och jag hade så fruktansvärt ont i ben och rygg igen efter att inte ha hittat någon bekväm sovställning så jag hoppades få lite bättre nattsömn där.Börjar bli så galen på dethär. Önskar man kunde ha riktiga värkar istället för något som bara beror på dålig sovställning och ev foglossning. Märker att jag blir mer och mer frusterad för varje dag som går nu. Kallsvettas/svettas som en gris mellan varven, och igår då jag tempade hade jag 35,4. Känner också ju närmare det kommer att jag oroar mig att något ska vara/bli fel nu då det kan hända när som helst. Magen känns sprickfärdig, och vissa dagar är jag osäker om bebis rört på sig eller inte, trots att h*n ofta har en aktivare period på kvällarna då man sitter och kollar tv. Imorgon har jag en sista tid inbokat för ett extra UL (pga sockret). Tror ändå inte bebis vuxit så mycket att h*n nu skulle väga över 4kg så kommer nog bli hemskickad och få vänta det lägger igång av sig själv som förra gången.. och på fredag är det rdg igen om inget hänt. Så inget nytt här idag heller. Bara evig väntan. Tror jag skall fixa lunch till mig och Novalie nu (T är på jobb).

Idag är det då två dagar kvar till BF, och frågor om inget är på G ännu dyker upp. Nej, ingenting på G och precis som förra gången känner man sig uppgiven och tror det aldrig skall händå något, samtidigt som man vet hur fort det kan vända. Det närmaste jag kommit var i fredagskväll då jag tre gånger kände hur det riktigt tryckte på i nedredelen av bäckenet, och jag nästan vred om mig själv av smärta och fick till ett "ajaj" eftersom det faktiskt tog sjukt. Sen är det som jag svettas så fort jag bara anstränge rmig lite med att fixa något här hemma såsom plocka upp saker, och så har jag börjat bli snål på sådant jag inte brytt mig så mycket om och äter massor! (Kanske för att bygga upp energiförrådet till det som komma skall..(?)) Är väl närmast det som skulle kunna tyda något är på gång, men som sagt sammandragningar, förvärkar och annat känns väldigt avlägset och långt borta. Plötsligt fick T dessutom en hel del jobb, vilket gör det hela ännu mera spännande.. Vi vill verkligen du kommer nu bebis. -v-

Igår pratade Novalie med fammo på telefon att hon ville komma dit och hälsa på med pappa. Men då det pratades om att de skulle laga plättar sa jag att; "mamma kommer nog också". Så sagt och gjort; idag har vi varit till T´s föräldrar och frossat i plättar med äppelmos, blåbär och vispad grädde. Är helt stinn i magen ännu, och tänkte försöka undvika sött resten av dagen, trots fredag. Får bli lite chips till filmen ikväll istället. :-)

 

Alltså jag vet jag sagt det flera gånger nu, hur "leidon" jag har av att vara gravid. Bad till och med T om ursäkt igår om han tycker det börjar bli tjatigt att höra samma visa dag ut och in, jag har annars inte haft så många hormonutbrott*, men han bara peppar med att han verkligen beundrar mig för allt jag orkat med. Och det är sant. Tror verkligen att det finns en bra anledning till att det är vi kvinnor som föder barn också. Men istället för att gnälla, tänkte jag nu ta upp saker med varför jag ser fram emot att ha detta över:

 

* Att kunna sova i vilken ställning jag helst vill, dvs halft på mage/sida.

* Att kunna ha vanliga kläder och skor.

* Kunna vara ute mer än 15-20min, utan att känna panik att toan måste vara när till bara för det trycker lite på urinblåsan.

* Kunna åka/fara/besöka vem jag vill och när jag vill. Har ju närmare 100km hem till mamma, och ingen sträcka jag velat köra själv senaste månaden "ifall att".

* Att kunna gå långa promenader och börja träna! Den som följt med här vet att jag började gymma strax efter jag flyttat till Jeppis, men eftersom de sedan la ner gymmet jag var medlem på, och jag blev gravid samt delvis haft problem med foglossning, - har träning eller långa promenader varit uteslutet sedan länge. (Dessutom var jag rädd för ytterliggare MF om jag skulle rört på mig en massa i början.. )

* Att äntligen få färga den hemska utväxten på håret!

* Att bara ta dagen som den kommer, och verkligen försöka njuta av bebistiden ordentligt denna gång, men utan att tappa/glömma bort mig själv.

 

Att sedan tänka det bara kan handla om dagar innan något av detta blir verkligt igen, gör det hela ännu mera ofattbart!! Tänk vi snart skall vara fyra!!! Och vår dotter som fått ha oss så länge bara för sig själv skall äntligen bli storasyster. -v-

 

(*Ja, kanske det är nu alla grav.hormoner börja komma till sitt rätta..)

Idag hade Novalie hem en massa teckningar som hon ritat på dagis. Vem/vilka tror ni hon ritat på teckningen längst till höger...

 

Sedan jag var riktigt förkyld för ett par veckor sedan verkar det ha lämnat på lite. Trots flera kuddar under huvudet blir jag lätt täppt, och har börjat snarka. Det resulterar i att sambon ligger och smäller i mig med jämna mellanrum för att jag skall sluta, vilket stör min nattsömn ännu mera eftersom jag vaknar till, har svårt att somna om och får springa på wc flera gånger. Inatt fick han dock nog vid fyra tiden och drog upp till gästrummet, är ju bra vi har ett extra rum. ;) Det roliga är att jag själv hör han ligga där och drar värsta sågningarna sedan... Och skall sanningen fram är det annars jag som brukar få dunka i honom nattetid pga det. Så lite ombytta roller. :)

 

Måste annars säga att jag just nu avskyr graviditeten mer än pesten. Så tungt med den stora magen ivägen. Igår kändes det som jag satt på en apelsin hela dagen för bebis ligger så lågt nere. Dock var huvudet lite rörligt ännu så riktigt fixerat är det inte... har ändå ställt in mig på att det är slutspurten som gäller denna vecka, även om det ännu är sex dagar till BF. Orkar bara inte gå över tiden! Dessutom var SF måttet 36 cm så BM skoijade och sa att nästa gång om jag går över får hon rita en helt ny kurva på datorn. Annars var alt ok. Vikt + 22,5kg sedan inskrivning, HB 117 och RR 120/77. Bara u-provet som visade 1+ i socker, och sen har jag börjat svälla mer nu. (Speciellt fingrar och fötter.) Men vi hejar på!

Känns så bra alla morrnar som faktiskt lyckas löpa smidigt utan att mor och dotter skall gå i luven på varandra. Efter att hon verkat hoppa över ett, och tvåårs trots så slog den till ordentligt här på höstkanten för att avta lite före jul och sedan explodera pånytt. Det handlar ofta om vem som får göra vad eller inte. Jag har blivit hennes främsta måltavla, och ibland skall hon matas precis som en bebis. Ett tag orkade hon inte ens gå själv, och skulle bäras in till dagis trots att jag borde skippa alla tyngre lyft med bebis i magen. Så det är många gånger senaste månaderna som jag fasat för hur det skall bli med en bebis i huset där jag verkligen kommer behövas största delen av tiden. Men hoppeligen skall det nog gå bra, för samtidigt som hon håller på sådär så tror jag hon kommer bli en väldigt beskyddande, stolt och glad storasyster. Kan redan se henne vilja hjälpa till, och kanske märker hon då också att det lönar sig att klara av saker som påklädning och ätande själv utan att mamma ska behöva hjälpa. För hon kan, men är envis som synden. Hoppas i alla fall att denna veckas lämningar kan fortsätta i samma anda, för det är så mycket trevligare för oss alla. Idag var du duktig Novalie!

Idag har vi då avklarat ännu ett rådgivningsbesök. Inget socker i urinprovet denna gång heller (går super då jag tänker vad jag stoppar i mig), HB som varit på 92 som lägst är på 113 , SF måttet 35 och hjärtljuden låg på 130+. Min barnmorska tycker att bebisen ligger med huvudet väldigt lågt nere i bäckenet, så hon trodde nog mera på att något händer inom närmaste veckan än inom två. Skulle vi fått gå enligt BF sedan senaste mens skulle vi ju egentligen ha BF nu på måndag 4.2, men då UL hela tiden visat mer än en vecka senare så har vårt BF blivit ändrat till det, alltså har vi BF 13.2. Själv tar jag det med ro vad andra tror, gick ju sex dagar över tiden med Novalie och är nog inställd på samma sak denhär gången. Vill h*n komma förr är det ju bara en positiv överraskning. :)  Ända känningarna jag själv har är att jag senaste veckan mått lite lätt illa, ungefär som mensen skulle vara påväg och att man verkligen känner att bebis huvud trycker på mer och mer neråt, och magen känns sprickfärdig då det börjar bli så trångt för h*n där inne. Men en dag i taget som sagt! Nu tror jag vi snart skall söka oss ut, solen skiner och det verkar inte vara så kallt idag heller. :)