Avbokade just mitt zumbapass i ren frustation! (Var inte fullbokat, så ångrar jag mig ryms jag väl med ändå.) Är bara så väldigt trött just nu, borde gå och vila men huvudet vägrar. Finns för mycket att göra och just nu är jag irriterad på att det mest bara är jag som knaprar dessa tapeter. Har frågat/bett/tjatat på T flera gånger att han skall hjälpa till, och han har lovat vilket gör mig glad om det inte vore för dendär efterhängande meningen "men jag skall bara ... först" precis som Alfons Åbergs pappa. Och istället för att vänta fortsätter jag göra det jag håller på med, eftersom jag inte heller kan sluta då jag en gång börjat på med något och har en stolthet i att kunna/klara av saker på egen hand. OCH trots att jag är medveten om detta så låter jag frustationen för vad han inte gör växa. Blir så trött på mej själv och allt tjatande! Tänk om män någongång kunde fatta att vi kvinnor inte skulle behöva tjata/gnälla om det någongång visade att de snappat upp det man försöker få sagt! Hjälper ju inte hur "puttinuttigt" man skulle vara i tonen heller. HATAR denna känsla. "ta-det-lugnt, andas, räknat-till-100- så-ska-det-nog-gå". Det var det.