Alltså jag vet jag sagt det flera gånger nu, hur "leidon" jag har av att vara gravid. Bad till och med T om ursäkt igår om han tycker det börjar bli tjatigt att höra samma visa dag ut och in, jag har annars inte haft så många hormonutbrott*, men han bara peppar med att han verkligen beundrar mig för allt jag orkat med. Och det är sant. Tror verkligen att det finns en bra anledning till att det är vi kvinnor som föder barn också. Men istället för att gnälla, tänkte jag nu ta upp saker med varför jag ser fram emot att ha detta över:

 

* Att kunna sova i vilken ställning jag helst vill, dvs halft på mage/sida.

* Att kunna ha vanliga kläder och skor.

* Kunna vara ute mer än 15-20min, utan att känna panik att toan måste vara när till bara för det trycker lite på urinblåsan.

* Kunna åka/fara/besöka vem jag vill och när jag vill. Har ju närmare 100km hem till mamma, och ingen sträcka jag velat köra själv senaste månaden "ifall att".

* Att kunna gå långa promenader och börja träna! Den som följt med här vet att jag började gymma strax efter jag flyttat till Jeppis, men eftersom de sedan la ner gymmet jag var medlem på, och jag blev gravid samt delvis haft problem med foglossning, - har träning eller långa promenader varit uteslutet sedan länge. (Dessutom var jag rädd för ytterliggare MF om jag skulle rört på mig en massa i början.. )

* Att äntligen få färga den hemska utväxten på håret!

* Att bara ta dagen som den kommer, och verkligen försöka njuta av bebistiden ordentligt denna gång, men utan att tappa/glömma bort mig själv.

 

Att sedan tänka det bara kan handla om dagar innan något av detta blir verkligt igen, gör det hela ännu mera ofattbart!! Tänk vi snart skall vara fyra!!! Och vår dotter som fått ha oss så länge bara för sig själv skall äntligen bli storasyster. -v-

 

(*Ja, kanske det är nu alla grav.hormoner börja komma till sitt rätta..)