Vid två tiden på natten hade jag sedan ännu inte kunnat sova så jag tog en Panadol, men tyckte inte det riktigt hjälpte. Vid sex tiden kunde jag inte längre stå emot sammandragningarna utan att "aija eller oija" mej, men eftersom sammandragningarna ännu inte heller var tätatre än 10 minuter gav jag ändå chansnen till en till Panadol utan att märka någon skillnad. Började dessutom känna mig smått uppgiven eftersom värkarna inte verkade ändra karaktär eller tidsintervall, och jag varit en hel natt utan sömn. Vid sju ringde jag då förlossningen, berättade läget  och att jag mest fruktade det skulle gå såhär länge till ännu utan att de blev tätare. De sa då att jag skulle testa med en varm dusch eller vetedyna, och att vi kunde komma in för en koll lite senare om vi kände så.

 

Jag gick i duschen, men inte heller det lättade någonting. När jag nu var uppe och gick verkade sammandragningarna dessutom kännas mera, och kanske aningen tätare så jag väckte T vid åtta och sa han gärna får ringa sin mamma nu, som skulle hämta Novalie, men att det kanske inte var så panik och skulle hända något direkt, men att jag gärna ville fara för kontroll snart ändå. Så vid 9.30 hämtade hon Novalie och bara en stund senare var vi påväg till BB.

 

Då vi kom fram och anmält oss sa de jag skulle läggas i kurva. Dock var den upptagen så medan vi väntade värmde de en vetedyna då de såg jag var lite smärtpåverkad. När jag sedan fick lägga mig ner i kurvan kändes det först som alla värkar jag haft känningar av var som bortblåsta. Jag trodde inte något skulle registreras, och de jag hade var ju inte heller alltför starka, (mätarn visade 50-70),  även om jag kände av dem och de kom regelbundet var femte minut. Fick ändå följa med till ett familjeväntrum för närmare undersökning då det var klart, och då visade det sig att  jag redan var 5cm öppen, slemproppen borta och alla kanter mjuka. Så hon tippade på att det snart skulle vara klart, och tog de hål på hinnorna skulle det gå förr. Blev helt ställd, eftersom jag aldrig trott att det hänt så mycket redan. Men det var bara att byta om och gå in till förlossningssalen.

 

Funderade vilken smärtlindrring jag skulle ha. Och jag sa att jag nog ville ha något för krystvärkarna sedan om inte annat. Så vi testade lustgas först, och 11.50 kom en läkare och jag fick spinalen (6cm öppen), och en stund senare togs hinnorna så vattnet gick. Vid 13.30 började jag känna behov av att krysta, och var nästan helt öppen så jag fick provkrysta några gånger, men inte med full kraft. Spinalbedövningen jag fått skulle räcka en halvtimme ännu, och sedan skulle det inte gå att lägga mer. Fick dropp för att sammandragningarna inte var tillräckligt starka och vid 14-tiden började krystandet på riktigt.

 

Tyvärr han spinalbedövningen avta, och jag fick lite panik eftersom det gjorde ont. Jag vågade inte alltid krysta fullt ut, eller så slutade jag för fort, så alla små framsteg kändes som att de bara rutchade tillbaka, så vi bytte lite ställningar. Och då jag nästan gett upp hoppet om att jag skulle klara eller orka mer kom hon äntligen ut,

 

och klockan 15.25 onsdagen den 20.2.2013 var vi då föräldrar till vår andra dotter. -v-