Varit två stycken lite tyngre dagar. Milea är som jag skrev igår svårsövd på dagarna och sover inte mer än max en timme åt gången för tillfälle. Försöker ge henne mer mat, men så äter hon kanske 20ml och ska sedan inte ha mer, för i nästa stund kunna äta 100-120ml! Så svårt att se något mönster och vad man ska ladda upp med.  :( Helst sover hon i famnen, men så fort hon läggs ner oberoende på om det sker genast eller efter 20 min så vaknar hon. Ibland fungerar nappen, ibland inte. Överväger att skaffa bärsjal så man kunde ha händerna lite mera fria mellan varven. Var så trött igår, och allt kändes så hopplöst så jag bara släppte ut allt och grät en stund då T äntligen var hemma. Gråter* ju främst för jag själv är så trött, och sen känner man sig så uppgiven och dålig som mamma då man inte alltid kan läsa sitt barns signaler ännu. Har även dåligt samvete för att Novalie blir så undanskuffad då jag inte alltid hinner med. :( Ändå glädjs jag så mycket mer därmellan denna gång än första. Det är väl för att detta inte är vår första bebis så man vet att det faktiskt är övergående, att allt går i etapper och ännu hinner de plötsligt svänga från en dag till en annan. Inget man trodde på när det var som tyngst med  Novalie, och var mitt inne i allt. Då känns det ju som det alltid kommer pågå. Men såhär fyra år senare har man ju lärt sig ett och annat, och fått annat att gruva för. ;) Tycker ändå det är viktigt att påpeka att alla dagar inte är så rosaskimrande.